Work in progresso

Appropå gårdagens inlägg har jag lite svårt att se soffan denna ska hänga ovanför men har inga som helst problem att föreställa mig den på t.ex. ________________ (fyll i valfritt konstmuseum).

Tävlingen fortsätter och det går jävligt trögt måste jag säga, men statistiken både här och på fejjansidan säger något annat (2500 besök de senaste 3 dagarna). Vad håller er tillbaka?

Lägg även märke till de små knapparna här nedan, nu kan man enkelt dela mina inlägg på fejjan och twitter (haha, som om någon skulle).

Mina verk ska inte hänga ovanför soffor

Man kan säga att mina målningar är en ständig utveckling av ett tema jag jobbat på sedan 2007 och för varje serie verk kommer jag närmare kärnan på det jag vill förmedla. Jag ska inte låtsas att detta tema stått klart för mig från början utan det är något som vuxit fram efterhand (och det vore väl fruktansvärt tråkigt att veta allt hela tiden) men att mina senare verk mer kritiserar än hyllar vår samtid är väl ingen överdrift att hävda. Och så har jag släppt lite på det glättiga.

Det kan finnas flera anledningar till dessa förändringar - och jag har absolut inte förnekat någon sida av mig själv tidigare - det är nog mer en kombination av mognad, ett större självförtroende i vad jag gör (i och med att konsthallar och museér börjar höra av sig) och en långtgående strävan efter att verkligen sätta avtryck och vara en av samtidskonstnär att räkna med. För mitt mål med allt detta knegande är knappast att "bara" ställa ut på något galleri då och då utan jag vill nå toppen, jag vill ha allt.

Hybris? Kanske det, men utan mål kommer man ingenstans.

Daniel Milton 2007 - Deja vu

Daniel Milton 2011 - Untitled (laundromat)

Och tittar man noga kan man se att vattnet är lite radioaktivt.

Igår när jag gick igenom foton så dök ovanstående bild upp, det är en målning från 2008 som jag gjorde om för några månader sedan och jag har haft så mycket att göra att jag nästan glömt bort den. Det läskiga är inte bara själva innebörden i målningen (det är japanska taxibilar bakom vågen) utan även titeln - Prey (byte). Nostradamusvarning.

Fejjatävlingen gäller fortfarande och jag tänker inte sluta tjata om den än på några dagar (eller tills målet är nått).

Motstå detta då!

Ett massivt mejlutskick och spammande av alla mina fejjavänner har lett till att nästan fyrtio personer har tagit sig tid för att gå in på min sida och trycka på gillaknappen. Det är ju löjligt. Visst - det finns säkert en och annan som stör sig på mig och aldrig skulle nedlåta sig till att klicka på den där knappen men nu snackar vi hundratals människor (+ ytterligare några hundra som läst förra inlägget). SÅ illa omtyckt kan jag väl inte vara?

Så vi gör såhär, jag mutar mig till er kärlek istället - gå in på den där sidan och klicka på "gilla" så är du med och tävlar om ett inramat collage av mig (Galleri Mårtenson&Persson säljer dessa för 3.500 kr). När räknaren stannar på 250 personer så drar jag ett namn och denna har vunnit bilden nedan (inramad och allt, jag står för frakt inom Sverige). Ni som redan klickat är förstås också med och tävlar och har du inget facebookkonto är det bara att skaffa ett.

Ok?

I guess you had to be there, 2008 (33x25 cm inkl. passepartou & ram).

Hjälp mig att ändra den där patetiska nian

Jag har länge hållt mig ifrån att skapa en speciell sida på facebook för min konst. Från början för att de upphovsrättsliga reglerna för bilder känts minst sagt luddiga och senare för att man var tvungen att att kalla det "fan-page" vilket jag tycker känns rätt förmätet. Michael Jackson, Madonna och Mötley Crue har fans - inte jag. Ingen konstnär.

Sedan har jag efter en massa vänförfrågningar från människor jag inte träffat känt att jag vill skilja på privatpersonen Daniel och konstnären Daniel (på facebook iallafall) så det är också en anledning till att jag valt att göra såhär.

Hur som helst - nu ligger den där och förutom att informera om utställningar och sånt kommer jag att bara mata upp bilder från ateljén, nya verk och konstrelaterade grejer som jag inte vill spamma med här i bloggen och på min vanliga fejja så häng med dit och gilla!.

Här är länken

Och här är femte generationens Milton

Han fyller ett och ett halvt år idag och kommer att bli något stort.

Man skulle blivit illustratör istället

Gick förbi den alldeles nybyggda konsthallen vid Vasaparken tidigare idag (invigs imorgon). Byggnaden som sådan såg ganska ordinär ut trots sitt guldskal men grannarna blir nog glada över den oväntade kvällssolen. Eller inte.

Fyra generationer Milton

Min farfar (till vänster) var skicklig på att snida träfigurer och teckna. Farfarsfar (i mitten) spelade dragspel och var lite av en luffare. Min far (till höger) målade i olja men framförallt fotade han allt och alla genom hela min uppväxt och jag själv (i gult) är väl en blandning av allihop.

Att jag sitter där jag gör är ganska givet när man tänker efter.

Timlönen är låg men fördelarna är många

Dags att börja jobba och nu kan vi väl sätta punkt för den där töntiga rödtjutskonstnärsmyten en gång för alla? Det är öl och chips som gäller.

I feel explosive

Att plötsligt inse att jag står och målar på en bild jag tagit från Williamsburg Bridge (över Brooklyn) samtidigt som jag lyssnar på Beastie Boys Pauls Boutique kändes både gött och lite vemodigt.

Habegär!

Jo, jag är lite svag för prylar - speciellt kameror. Kan kanske bero på att fotograferandet inte bara är ett stort intresse sedan tonåren utan även oumbärlig i mitt skapande. Men även om man inte använder kameran som ett arbetsredskap så fattar jag uppriktigt talat inte alla som nöjer sig med halvkeffa mobilkamerabilder, hur iPhoneupplösta de än må vara. Visst - den bästa kameran är den man har med sig men det är ändå ett val man gör.

Snart släpper Fujifilm en skön retrokamera med fast optik, stor sensor och fantastiska ljusegenskaper och jag är så sjukt sugen, det är bara det att jag siktar på att köpa en ny systemkamera och min senaste kompakt (som inte är dålig på något vis) inhandlades ju strax innan jul. Så det är knappast så att jag behöver en ny.

Men ändå. Kolla på den.

23 mars 2011 - vilken dag!

Ni som känner mig och/eller har följt denna blogg ett tag vet att vår son åkte på en ganska rejäl allergichock orsakad av ägg bara ett par dagar innan vi skulle flytta till New York i några månader förra året. Sedan dess har vi förstås undvikit ägg och har ständigt med oss adrenalinsprutor om det skulle inträffa igen, men det har det inte och nu har det dessutom vuxit bort (vi har varit på barnsjukhus och äggmatat honom med jämna mellanrum hela dagen - noll reaktioner).

Detta kommer att göra saker så mycket enklare för honom (och oss) på alla sätt och vis men framförallt behöver han inte vara barnet som ska särbehandlas och bli snuvad på glass, bullar och pannkakor och vi behöver aldrig oroa oss för att någon ska klanta sig och utsätta honom för livsfara igen. Han är frisk!

En annan bra grej är att idag skrev den nya ägaren till vårt lilla hus under kontraktet vilket i praktiken innebär att vi är hemlösa (utflyttning 1 juni) men han fick det inte gratis så förhoppningsvis räcker det till den där Gröndalslägenheten vi vill ha. Äntligen är hela den där säljgrejen över, att hitta nytt boende och flytta känns som rena semestern.

Så - nu ska den där skumpan öppnas för vi har massor att fira (bilden är från tjuvfirandet lite tidigare idag). Och härmed är det slut på vardagsbloggandet för ett tag - ateljén väntar. Skål!

Utan titel

Min plan var egentligen att måla nu på kvällen (har varit med kiddo idag) men jag sov alldeles för dåligt inatt och har druckit för mycket kaffe och har lite väl mycket fokus på en viss lägenhetsaffär och, och, och. Så istället för att klanta till något med min darriga kropp och snurriga hjärna så har jag istället jobbat på autopilot och uppdaterat hemsidan med målningarna jag slutfört hittills i år. Kolla gärna.

Om någon undrar över titlarna - eller avsaknaden av sådana - så beror det på att jag är inne på att låta dessa (och framtida?) bilder vara utan. Jag tror/anser/hoppas att verken talar för sig själva och då kan titlar kännas både överflödiga och krystade. Eller i värsta fall pretto. Själva utställningstiteln kommer troligtvis att gå på samma linje och arbetsnamnet är Untitled (The New York series). Det känns bra.

Nu ska vi bara hitta någonstans att bo

Idag blev vi utsläppta ur Mosebackebunkern, budgivningen ser lovande ut och dessutom blev det vår idag. Så bra att vi har bubbel på kylning.

Äntligen serveras basföda på vår sida stan

Dom kanske har haft öppet ett tag, vad vet jag, men nu finns det iallfall ett helt ok dumplingställe på söder. Vi fick visserligen bara hälften av vad vi beställde (språkförbistring), riset var gammalt och mison blaskig - men ändå. Stans bästa serveras dock fortfarande på Kokyo (på fel sida stan).

Annars sitter vi fortfarande i Fritzlbunkern och väntar ut alla visningar. Idag var den stora och det ser lovande ut, ska bli sjukt spännande när budgivningen kommer igång. Det avgör liksom var Akira ska växa upp - i ett fult höghus på skuggsidan eller i en göttig lägenhet mot ljus och vatten. Gettobarn eller solsidaunge. Han kommer att bli märkt för livet stackarn om folk snålar.

Sista visningen är imorgon så det betyder att jag kan börja gå till ateljén igen och få saker gjorda. Känner att jag halkat efter lite nu och även om det inte är någon panik på långa vägar så kvarstår faktum - jag har otroligt mycket jobb framför mig och om det ska bli något wakeboardåkande i sommar är det bäst att jobba på.

1900-talet ringde och ville ha min telefon tillbaka

Ok, nu är det officiellt - i och med att Maria köpte en iphone idag så är jag den sista personen i landet som inte har en. Så det finns väl bara en sak att göra?

UPDATE: Jag hade precis bestämt mig för att gå och köpa en när jag började googla på iphone5 och då visar det sig att den kommer i höst, kanske redan i sommar. Så nu måste jag vänta på den istället. Såhär blir det jämt.

Jag missar alltid de roligaste festerna

Såg just på fejjan att Konstnärshuset här i Stockholm haft vårfest. Där skulle man varit.

Vila, jag behöver vila

Jag är hemskt ledsen över min slarviga blogguppdatering men det är så himla mycket just nu, hinner knappt äta (vi åt lunch/middag/kvällsmat kl. 20.30 idag). Men första visningen är avverkad och enligt mäklaren var det länge sedan hon var med om ett så stort förhandsintresse. Men stora visningen är på söndag (och så en sista på måndag).

Som tur är behöver vi inte göra om hela den där städa/fixa/gömmagrejen för vi har tagit in på någon slags hostel några kvarter hemifrån och stannar här tills allt är över. Vi har ett jättefint, gigantiskt rum med allt vi behöver men det är lite märkligt att sitta här för det finns inget fönster och så brummar det i bakgrunden. Precis som en finlandsfärja alltså. Väggarna är lite tunna så italienarna som sitter och shittchattar i rummet bredvid hörs väl, men jag går med på allt så länge jag slipper skrubba grötfläckar på det där jävla köksgolvet igen. Gissa om vi ska hyra in flyttstädare när det är dags.

Konstföreningens besök igår gick bra. Eftersom relativt många hade öppnat sina ateljéer så var det var kul att se vad ens grannar sedan något halvår sysslar med (jag har ju varit upptagen ju). Märkligast var att i vårt "event space" på plan ett hade det varit någon form av rave förra helgen så nu såg det ut som Fryshuset 1994 där nere. Blir segt att återställa för den som är ansvarig för det genidraget. Men konstföreningen tyckte nog att det var lite spännande.

Nu ska jag dratta i mig det sista av ölen och sova mig knasig.

Jag har liksom inget val

Med tanke på omständigheterna (barn med 40-gradig feber, försäljning av lägenhet men framförallt allmän trötthet) så känns varje färdigställd målning som en seger. Och jag behöver många segrar - tro mig. Att som tidigare (innan barn) kunnat lägga all tid jag velat i ateljén känns som en ofattbar lyx och nästan fuskigt nu. Kan man verkligen ha det så?

All tid utanför hemmet går till ateljén så relationer, fritid och socialt liv i allmänhet blir förstås lidande men en stor fördel med min nuvarande situation är att jag blivit sjukt fokuserad och effektiv. Jag får saker gjorda - och om jag får säga det själv - på ett bättre sätt än någonsin. Detta är utan tvekan min bästa serie målningar hittills.

Arbetstiteln är Bless God's America och storleken är som vanligt 90x90 cm. Visas i sommar på Galleri Mårtenson & Persson.

Daniel poserar

Det är söndag och vi är hemma med ett sjukt barn så för att ha något att göra medan Akira sover tänkte jag slänga ihop en memory lane-blogg (konstrelaterad denna gång). Utan att det riktigt var meningen blev varje bild en på mig där jag poserar bredvid något jag gjort. Alla är tagna i mars månad.

2006 på Kulturhuset där min film "Processen" just kommit upp i hyllan (den finns fortfarande att låna där).

2007 framför en av de sista målningarna i enbart akrylfärg, några månader senare övergav jag mitt gamla måleri och satsade allt på sättet jag jobbar nu. Inget beslut jag ångrar.

2008 i min gamla ateljé vid Nytorget. Jobbar för fullt med blandtekniken som sedan 2007 är mitt signum.

2009 visar jag för första gången collagen som är mitt lilla sidoprojekt när jag har tid (vilket jag tyvärr aldrig har numera).

2010 ställde jag ut separat på Galleri Mårtenson & Persson för första gången och det gick lysande med bra recensioner. Den utställningen har lett till det mesta som händer nu.

Jag lägger min tid i ateljén istället

Jag råkar veta att flera miljoner människor i detta nu sitter och fjärrstirrar mot Globen där gräddan av dålig smak och imbecill musik tryckts in och ska pumpas ut. Själv tyckte jag att melodifestivalen var hetare än lava när Herrey's vann 1984, men då var jag också 10 år.

Vilken är din ursäkt?

A bloody good day

På onsdag kommer en stor konstförening från området på besök och tanken är att vi i huset ska visa upp våra ateljeér och vad vi gör. Jag visar förutom mitt måleri några av de collage jag gjort tidigare (som dessutom passande nog ligger i en perfekt prisklass för vad konstföreningar kan vara villiga att spendera). Därför har jag hållt på halva dagen och ramat in och rensat upp, pantat burkar och gjort mig till. Dessutom var jag hos revisorn i morse och lämnade in det sista inför deklarationen - en skön bock att bocka.

Trevlig helg hörrni!

"Queen Louie" 40x50 cm, blandteknik, 2009

Eftersom jag är så schysst så skickar jag med lite DNA också.

Hej alla nya läsare!

Bloggen växer för varje dag och det börjar bli trångt på kartan. Kul!

Nu är Södermalms bästa gårdshus till salu!

Sorry om jag använder bloggen som anslagstavla men hela våra liv har snurrat runt detta med försäljningen i några veckor (well, i ett halvår egentligen) och kanske sitter det någon därute som kanske inte hade tänkt att flytta men efter detta inlägg känner sig tvungen.

Kom hit, titta och buda dig knasig för bättre än såhär kan man kan knappt bo (inte om man vill bo lantligt mitt i stan iallafall). Hela annonsen finns här.

Äntligen är allt i rullning.

Livet som småbarnsfar

Inatt ville Akira av någon anledning inte sova på övervåningen hos Maria utan blev inte lugn förrän han fick komma ned till mig i köket (japp, jag sover där sedan något halvår pga. Akiras sömnvanor). Trots att klockan var typ halv två på natten ville han liksom inte komma till ro nere hos mig heller utan satt upp och stirrade ut i mörkret och pekade ibland mot taket och gnällde. Han har gjort så förut och om man var lagd åt det hållet skulle man ju kunna tro att han ser spöken men jag är inte riktigt det så jag brydde mig inte så mycket utan försökte mest få honom att somna genom att berätta sjukt banala och repetiva historier om kaniner och grisar.

Men det funkade inte riktigt så efter ett tag var jag ändå tvungen att fråga vad som oroade honom så mycket och gissa om jag blev iskall när han direkt tog sitt lilla pekfinger och pekade på mitt ena öga och sedan det andra innan han vagt visade vägen mot taket med gravallvarlig min (han är ett och ett halvt). Här hade halva min familj ringt andeutdrivare, diverse medier och tveksamma tv4-produktioner men jag är lite coolare och låtsades inte om de stirrande ögonen i taket för det finns inga stirrande ögon i tak.

När rysningarna lagt sig frågade jag om det kanske var ett par av mina collage som hänger i köket han tyckte såg lite läskiga ut i dunklet? Jag tolkade svaret jag fick som ett ja och plockade ner dem och endast en timme senare somnade vi. Och sov i flera timmar.

Och nu då? Jo, jag dricker kaffe och målar.

Ska sätta den på repeat när jag målar och se vad som händer

Jag brukar sällan länka till låtar och sånt men det är något med denna som gör mig på väldigt gott humör. Skulle antagligen ruttna på den ganska omedelbart om den började snurra på radion men så länge man själv kan välja så tycker jag bara att det är riktigt gött. (Klicka fram ett par minuter för det är en massa jidder innan låten drar igång).

UPDATE: När jag kom hem på kvällen fick jag höra av Maria att den just spelats på radion. Aj.

På torsdag får alla gårdshusspekulanter sitt

Om jag fick välja på att åka Vasaloppet eller gå igenom de senaste dagarnas pärs igen skulle jag utan tvekan välja skidorna. Det kanske inte är så himla jobbigt att fixa till en lägenhet inför mäklarfotografering kan man tänka och det hade det nog inte varit om man fått sova ordentligt det senaste året, eller om man inte fått feber mitt i allt, eller om ens barn inte fått feber. Att sluppit illamående och magsjuka hade också varit skönt. Men det var inte så mycket mer att göra än att bara göra.

Nu är det bara hela visningskarusellen och budgivningsspektaklet kvar, sen ska jag vila (jag har fortfarande flera utställningar att jobba inför men det känns som rena semestern).

Nytt

Här är den och jag kallar den fortfarande Revolution (90x90 cm).

För tillbaka vi ska

Jag återkommer ständigt till tiden i New York, det var bara drygt två månader av mitt liv men det satte djupa spår och jag längtar ofta tillbaka. Jag var en roligare, bättre, snyggare och smartare person där.

Jag har bott utomlands kortare och längre perioder i mitt liv och min personlighet förändras helt klart när jag lämnar Sverige (det kan nog de flesta känna igen sig i) men inte på det där sättet som sker när man åker på sin första charter och är fri, fri, fri utan mer grundläggande personlighetsförändrande. Jag blir en mer öppen och sympatisk människa som istället för att gå runt och störa mig på andra - kan jag, hör och häpna - börja småprata med vem som helst (och t.o.m. vara den som tar initiativet). Jag trivs bättre med mig själv och då även med andra.

Men bara för att jag råkat haka upp mig lite på världens bästa stad så betyder ju inte det att livet i Stockholm är röven. Jag har allt jag kan önska mig här (men så snart jag får chansen tar jag med mig det över Atlanten, flyttar in i en svindyr lägenhet och småpratar öronen av alla som råkar komma i min väg), det är bara det att när man fått smak på något gott vill man gärna ha mer. Helst allt.

(Bilden är tagen en helt vanlig dag på Broadway, jag tror att Akira fyllde 7 månader och i varje givet ögonblick befann vi oss exakt där vi ville vara)