lördag 31 oktober 2009

Söder börjar bli trångt.



Idag ska Akira få känna på livet utanför söder för första gången. Vi ska promenera ned på stan och det är med lite blandade känslor eftersom vi själva helst inte lämnar ön. Varför ska man? Men det börjar bli trångt för oss och vår barnvagn här så nu är det dags.

Han föddes visserligen i Danderyd och gjorde sedan en rasande snabb klassresa. Tack och lov. Men en stockholmare är han och det var faktiskt bara häromdan som det slog mig. Varken Maria eller jag är ju födda här (liksom resten av Stockholms befolkning) men vårt barn är en stockholmare. Och var vi än bor kommer han alltid att vara det. Konstigt.

Appropå absolut ingenting - Kdebatt börjar vakna till ordentligt. Många begåvade skribenter och ämnen av skiftande karaktär. Själv postar jag dessa bloggar där också och får alltid bra feedback. Ett aktivt och levande forum som jag tror kommer att växa till något riktig bra. Kolla in om du inte gjort det tidigare.

fredag 30 oktober 2009

Hellre tre smarriga än åtta sådär.



Jag vet inte riktigt vad som hänt men något klickade till i mig under den senaste månaden av Marias graviditet när jag testade på att vara helnykterist. Nu är jag nästan alltid sugen på öl. Finöl. Kanske beror det på att den sista biran jag tog innan Akira föddes var en riktig gourmébärs och så fastnade den på någotvis i mig. Jag är inte ett dugg sugen på en stöl eller raka flaskor på Kellys. Nej, mustigt, fint och rejält ska det vara. Ni vet sånadär nioprocentiga som kostar trettio spänn flaskan på systemet. Duvel, Chimay och grumliga Weissbiers.

Eller är det bara så att det är slut på hinkandet av blaskig öl när man blivit fasssa? Min kropp säger åt mig att - nu är det två, max tre pissdyra öl på kvarterspuben som gäller. Inte sex billiga halvliters på Carmen. Well, inte mig emot egentligen. Hellre tre riktigt smarriga än åtta sådär.

Bilden ovan (som det går att klicka på) var i DN häromdan och jag vet inte riktigt hur det är med upphovsrätten här men vafan, Martin Kellerman är ett geni och han har nog inget emot att jag hyllar honom lite.

Skål.

,

Människan är bra jävla dum.



Jag försöker leva på ett sätt som inte gör allt för stor skada på klimatet. Släcker lampor, köper ekologiskt, dissar kött, återvinner, klimatkompenserar och har mig. Det känns rätt och det känns bra. Om alla gör sin del kanske, KANSKE vi kan få den här planeten på rätt köl. Men så tar man ett varv på nätet och allt känns ganska hopplöst och mörkt igen.

Människan är bra jävla dum.

torsdag 29 oktober 2009

Jag ser fram emot allt.


Det är helt sinnessjukt vad fort dagarna går nu. Lillefjant håller oss upptagna och tiden som redan är något relativt har blivit relativare än någonsin. Fattar inte riktigt vad som händer men det spelar heller inte så stor roll. Sömn och vakenhet går ihop men alla mår bra och det sprutar fika ur öronen på oss efter alla besök. Det var inget de informerade om på bvc. Överdrivet fikande alltså.

Men sakta kommer verkligheten närmare. Jag vet ännu inte riktigt vad illustrationsjobbet jag ska göra innebär i arbetsbörda men det är relativt stort och kommer tvinga mig till ateljén ett tag framöver. Det ser jag fram emot. Mötet är inte förrän på onsdag men jag måste förbereda lite material innan dess. Det ser jag också fram emot. Jag ser fram emot allt kan man säga.

Maria och skrutt gjorde ett litet studiebesök i ateljén tidigare idag. Eftersom hösten är här så festade jag till det genom att tända lamporna i fönstret. Akira sa inte rakt ut att han ogillade lamporna men han spydde och sket ned sig ett par gånger och det kan ju ha varit ett sätt att säga vad han tyckte. Nu ligger han här på soffan bredvid mig och är hur soft som helst, jag tror det blir en bra natt.

God kväll.

onsdag 28 oktober 2009

Allt jämnar ut sig.



Någon kanske minns utställningsförfrågan jag fick igår. Att jag inte ville skriva något mer förrän jag visste vad det handlade om. Nu vet jag. Är det något jag lärt mig under de år jag varit verksam som konstnär så är det att aldrig ta ut något i förskott. Aldrig.

Låter något för bra för att vara sant så är det oftast det. Får du en luddig inbjudan så är det oftast ett luddigt arrangemang. Denna gång var det Södra Teatern som ville ha 13.000:- för att jag skulle ställa ut där en kväll. Det var så länge sedan någon förväntade sig att jag skulle betala* för att ställa ut så jag blev lite paff (däremot har jag flera gånger det senaste året fått ersättning för att visa min konst). Mitt svar till dem blev:

Hej, tack för ert intresse men jag betalar inte för att ställa ut. Det brukar vara tvärt om. Lycka till med ert event.

Varför är det såhär? Tror ni de bjuder in en musiker och förväntar sig att denne ska betala för att uppträda. Eller anlitar en DJ och sedan skickar en faktura? Varför tror vissa att man kan behandla konstnärer hur som helst? Och att vi ska gå med på det? Jag fattar verkligen inte. Som heltidsarbetande konstnär tar jag inte detta som något annat än en personlig förolämpning. Galningar.
Men som motvikt till detta så pratade jag nyss med en illustratör/konstnär om hur mycket man kan ta för illustrationsjobbet jag blev erbjuden igår. Han nämnde en bra summa. Mycket bra. Ser fram emot mötet på onsdag. Allt jämnar ut sig.

* Att betala för att ställa ut är inte så ovanligt. I storstäderna kan man hyra olika gallerier veckovis - oftast till ockerhyra - och hoppas på det bästa. Själv gjorde jag det ett par gånger i början av min 'karriär' och det är egentligen inte så konstigt. Vill ingen annan ställa ut en så får man ta tag i det själv. Dessa gallerier står dock inte så högt i kurs i konstvärlden och det kan finnas en risk att man aldrig tar sig ur detta segment.
, , , , 

tisdag 27 oktober 2009

Lite statistik och en skopa hybris.


Gissa vilken dag artikeln i DN publicerades? (statistik från miltonart.se) Undrar vad ett besök i nyhetsmorgon skulle ge? Skulle vara intressant att veta men jag tycker att typ alla programledare i morgontv är ganska obehagliga. Läskigast är den där gråa självgoda gubben och den guldhåriga damen med brillor. Steffo är bara jobbig.

Blir det någon av dem måste jag nog tyvärr passa.

Eftertraktad.



Inom loppet av ett par timmar tidigare idag fick jag ett hyfsat stort illustrationsuppdrag och en rolig utställningsförfrågan. Jag ska inte gå in närmare på vad det är innan något är klart men jag gillar verkligen att helt plötsligt bli kontaktad av folk som har saker att erbjuda eller vill ha något av mig. Såvida de inte har en mapp i handen eller är telefonförsäljare förstås. Då kan de brinna.

Bilden ovan tog jag igår och den har absolut inget med texten att göra. Fatta vad mycket bilder jag skulle missa om jag inte ALLTID hade en kamera med mig. Men den kvällen vi såg ett UFO över Södermalm hann jag såklart inte få fram den. Typiskt. Det är ju ändå ett av mina största argument för att ständigt bära med sig en otymplig elektronikklump.

Nästa gång. Då jävlar.

måndag 26 oktober 2009

Wtf?

Jag blev kontaktad av en person från Köpenhamn häromdan. Han var intresserad av en tavla som för tillfället finns på Galleri Uusitalo i Helsingfors. Jag bad honom kontakta dem och var ganska nöjd med upplägget. Dansk köper svensk konst av finskt galleri. Tyvärr visade det sig att målningen han var intresserad av redan var såld. Typiskt.

Denna stod parkerad nära ateljén idag. Wtf?


Ett litet egobarn.

Det är konstigt det där med döden. Helt plötsligt försvinner en person som alltid funnits och man får aldrig träffa den igen. Helt sjukt egentligen. Men också världens naturligaste grej, det enda vi kan vara riktigt, riktigt säkra på är ju att vi alla kommer att dö.

Min morfar finns inte längre och kommer att vara saknad för all evighet, men sörja ska man nog inte göra för länge. Livet är till för de levande. Som Akira till exempel. Idag upptäckte han sin egen spegelbild (på undersidan av den där röda grejen) och kunde knappt slita sig. Ett litet egobarn vi fått.

lördag 24 oktober 2009

Min morfar.


Tidigare ikväll gav morfars hjärta upp. Efter 85 års pumpande. Det kom inte som någon överraskning eftersom han legat inne i några veckor och var i ganska dåligt skick. Men det gör inte mindre ont för det. Jag ska inte lägga ut texten om hur tomt och jobbigt det känns nu, istället får denna blogg bli en hyllning till Henry - min kära morfar.

Min morfar:

Gillade mat, all mat. Mycket mat.
Tyckte om att vara på Öland.
Spelade ofta på tipset.
Gillade att fotografera. Precis allt.
Var generös men tyckte att extrapriser var viktigt.
Brydde sig mycket om sin familj och ringde ofta.
Tyckte om när man hjälpte honom med bilen.
Gillade att 'ta igen sig'.
Hörde lite dåligt och svarade roligt.
Hade alltid kakor, godis och läsk med sig.
Har kört tåg på den smalspåriga järnvägen i Småland.
Kollade alltid på sporten på tv.
Hade svår astma men klagade aldrig.
Tyckte att Konsum och OK var bra grejer.
Hade bakluckan i bilen fylld med allt.
Gillade katter, speciellt en som hette Mirre.
Badade gärna och gillade att segla med pappa.
Tyckte att det var viktigt att samla poäng på bensin.
Gav ofta bort elektroniska produkter.
Tittade alltid på Kalle Anka på julafton.
Trivdes bäst i Kaggebo.
Luktade precis som en morfar ska.
Var väldigt, väldigt snäll.
Har alltid funnits.

Hoppas du får det bra där du är, vi kommer att sakna dig.


Annars hade ju inte jag blivit jag.



Flera gånger den senaste tiden har jag drömt om ödehus. Att all min utrustning jag har i ateljén finns i ett rum i ett ödehus och jag kan inte komma åt grejerna för det är låst. Jag kämpar mig genom nätterna för att hitta en lösning. Antar att det säger en del om min situation just nu.

Där jag växte upp fanns det ett ruckel i skogen som inte är helt olikt det på bilden. När vi var små var vi rädda för att ens gå in, lite senare blev det ett perfekt ställe att testa sina första skakiga grafittimålningar på. Men lite läskigt var det, på vissa ställen var det hål i golvet mellan våningarna och källaren använde vi som någonslags test för nya ungar hur tuff man var. Gick man i in där själv var man tillräckligt modig för att få vara med och tjuvröka och slå sönder grejer. Eller vad vi nu gjorde.

I de tidiga tonåren när alla väggar var täckta med medioker grafitti och all respekt för huset var borta så intog vi vinden istället (där man aldrig skulle satt sin fot tidigare) och renoverade på barns vis upp den till någonslags lägenhet. Monterade upp väggar, platsbyggde lite möbler och satte in en dörr med lås på. Har man ingen ungdomsgård får man bygga en själv. Tjuvrökandet kunde fortsätta.

Sådär var det med ganska mycket och om jag ska generalisera så tror jag att barn som växer upp på landet (eller i mindre orter) blir lite driftigare än kids från städer. Mer självgående och inte så beroende av andra. Kanske till och med lite tuffare (men definitivt töntigare). Självklart finns det fördelar med att växa upp i en större stad också och jag skulle någonstans i högstadieåldern gett mycket för att slippa min uppväxt i ett ett hus vid en å. Jag löste det genom att flytta hemifrån relativt tidigt och mörka vilken lantis jag var så gott jag kunde. Nu i efterhand är jag bara glad och tacksam att jag fått den uppväxt jag fick.

Annars hade ju inte jag blivit jag.

fredag 23 oktober 2009

Mitt hemliga vapen.

Jag har blivit duktigt förkyld för andra gången på ett par veckor. Känns lite konstigt för jag är i princip aldrig sjuk. Sist jag hade feber var för två år sedan på Teneriffa. Jag minns också en febrig nyårsnatt i London i mitten av 90-talet. Jag väljer mina tillfällen.

Jag känner mig extremt ohurtig och ganska okreativ p.g.a. mitt tillstånd och i kombination med att i princip inget har hänt så blir det inte så mycket mer blogg än såhär just nu. Men jag har ett hemligt vapen att ta till som kan lyfta vilket mediokert inlägg som helst:


Tur för mig.

Brustablett med kaninpäls.



Jag pallar inte att skriva för jag drack för mycket vin på Jockes vernissage. Är inte så van att dricka nu för tiden. Rubriken då? Jag slumpade fram ett par bokstäver så fick Maria säga två ord. För att öka svårighetsgraden fick hon inte säga 'bajs' eller 'blöja'.

torsdag 22 oktober 2009

Långsamma kvarnar i Växjö.



Ok, jag erkänner. När det kommer ett brev som är adresserat till mig och märkt med "konsthall" så pirrar det till. Spelar ingen roll om den ligger på vischan, en konsthall är en konsthall.

Men det var bara en diss om utställning. Måste de skicka ut brev om sånt? Det är ju trevligt att de svarar förstås men avslag kommer via mejl och positiva besked med brev. Typ alltid. För övrigt minns jag inte ens att jag kontaktat dem, måste varit skitlänge sedan. Kvarnarna maler långsamt i Växjö.

onsdag 21 oktober 2009

Din bästa investering någonsin?



Hade lite grejer att göra i ateljén idag, det tog ungefär tio gånger så lång tid som det borde eftersom datorn var cp. Som tur var sov min lilla praoelev så det var lugnt ändå. Förutom datorstrulet var det rätt skönt att komma hemifrån en stund, det är väl dags att sakta återvända till verkligheten snart. Maria gick förresten och såg Nick Cave igår och det gick smärtfritt. Ingen av oss tänker sluta leva, man måste bara planera lite mer.

På eftermiddagen var jag på Konstbar och provtryckte "Gap". Den kommer att börja säljas inom kort och upplagan är på endast 20 ex. Förhandsbeställningar har redan ramlat in så passa på innan det är för sent. Kanske din bästa investering någonsin? Ja, om du inte köper ett av mina orginalverk förstås.


tisdag 20 oktober 2009

En paradox kanske.

Jag började dagen med att ta tag i ett gäng samtal. Jag gillar inte att prata i telefon så jag brände av allihop på en gång. Försäkringskassan, två gallerister och en konsthandlare. Det var som att riva av ett plåster - snabbt, enkelt och skönt efteråt.

Efter det tog jag en lång promenad med Akira runt söder. Jag gillar karga monokroma miljöer och glättigt tempo. En paradox kanske men sån är jag. Här är lite grejer vi såg:



Ett kort ögonblick.



Ibland kan jag för en kort, kort stund glömma bort att jag är pappa. Det hände nyss när jag satt här vid tv:n som vanligt och tittade på någon meningslöst nattrepris. Ena sekunden var allt som vanligt och i nästa var allt totalt förändrat. Det låg nämligen en liten sovande pojke bredvid mig i soffan. Min son. Akira. Han är så fin där han ligger på min gamla kudde* och sover att jag var tvungen att hämta kameran. Jag vill aldrig glömma detta ögonblick.

Det har blivit så att jag tar det första nattpasset och sedan tar Maria över någon gång mellan 03-04. Nu sover han så bra att det egentligen är onödigt att jag sitter uppe men jag har kommit in i det och gillar våra nätter tillsammans. Jag sitter och slösurfar samtidigt som jag glor på allt som visas på tv medan han sover. Först i mitt knä och sedan bredvid mig. De är rogivande och eftersom jag inte har något speciellt att göra dagen efter så gör det inget att jag sitter och nattugglar. Det är lite mysigt.

*Jag har designat, tryckt och sytt kuddfodralet han ligger på (som föreställer mig när jag hade dreads och lite annorlunda ansiktsbehåring). Det var när jag gick på folkhögskola i Blekinge för många år sedan och inte visste något om varken Maria eller Akira. Jag var lite egofixerad på den tiden och trycket finns även som t-shirt, underkläder och så orginalet som är en stor oljemålning på duk...

måndag 19 oktober 2009

Höstpromenad.









Och jag har en känsla av att det kommer att bli fler. Många fler. Massor. Skitmånga.

Långa.

Återvinning när den är som bäst.



Ok. När det andra inlägget på raken handlar om en hatthylla så kanske man kan misstänka att jag inte har så mycket att skriva om för tillfället. Och så är det förstås. Men en blogg utan uppdateringar är en död blogg så jag tar vad jag har.

En märklig sak är att Maria hittade denna hylla på gatan när hon var ute och gick häromdan. Precis en sån som vi letat efter i ett par år, dessutom i oklanderligt skick, perfekt storlek och i rätt färg. Vi var beredda att betala ganska mycket sån och så låg den bara där. Återvinning när den är som bäst.


söndag 18 oktober 2009

Parmiddag, en hatthylla och lite konst.



Igår var vi på parmiddag, Akira följde såklart med. Han uppförde sig exemplariskt och låg mest och dunade de fem timmar vi var där. Vi som inte visste om vi kunde gå dit överhuvudtaget. Kvällens samtalsämne - barn. En hade en ettåring, vi en treveckors och de tre andra paren var gravida i olika stadier. Jag/vi har verkligen inga planer på att bara umgås med andra som har barn men det det var skönt att träffa lite folk och snacka av sig. Som inte börjar gäspa utan faktiskt lyssnar på babyrelaterade svar. Och drinkarna var goda.

Denna dags projekt var att sätta upp en ny hatthylla och jag började runt lunch, nu är klockan snart 20:00 och hyllan sitter fortfarande inte uppe. Det beror inte på att tummen sitter mitt i handen, jag skyller allt på Akira. Men innan dagen är slut ska skiten upp.

Jag vetefasen vad som händer i veckan som kommer men lite tid tänkte jag försöka spendera i ateljén. Ska förbi konstbar med nya bilden också, det har tydligen ramlat in förhandsbeställningar på den redan. Då är allt i sin ordning.

fredag 16 oktober 2009

Jag har ångrat mig.


Jag skrev för ett tag sedan om workshopen "Vägen till avtal" som skulle hållas på moderna museet. Att jag tyckte det lät som en bra grej samt att jag skulle skicka in en anmälan. Jag har ångrat mig. Ordet 'workshop' gjorde mig lite orolig så jag mejlade och frågade vad det innebar och fick precis det svar jag inte ville ha:

"Man arbetar i en grupp under dagen och löser olika typer av frågor tillsammans."

Att sitta med ett gäng mer eller mindre kufiga kulturarbetare och spåna på problem i grupp tilltalar mig ungefär lika mycket som en heldag på en offentlig toalett. Jag gillar verkligen inte gruppgrejer.

Mina nyvunna vänner.


För några år sedan var jag medlem på en sajt som heter "Svenska konstnärer". Jag hoppade av efter något år eftersom jag tyckte att det var lite väl mycket hobby och glada amatörer där. Inget fel med det, men inte ett sammanhang jag ville synas i. Folk där var duktigt sura på mig för att jag kritiserade både det ena och andra (jag propsade t.ex.för att de skulle döpa om sajten till "Svenska amatörkonstnärer" - inte poppis). Det var en rolig tid men inget jag saknar.

Nu när jag har nästan obegränsat med tid vid datorn så har jag besökt sajten en del den senaste veckan. Inte mycket har förändrats sedan min tid men det är fortfarande väldigt underhållande att klicka sig runt. Det här inlägget låg t.ex. bland de senast uppdaterade bloggarna och jag vill poängtera att det inte handlar om ironi. Detta är på riktigt (flera katter finns här). Om någon ställer ut kan det se ut såhär. Det roligaste är nästan att alla hyllar varandra och höjer riktigt risiga grejer till skyarna och inte ens de mest grunläggande (konst)kunskaper finns. Livsfarligt sammanhang om man vill utvecklas.

Jag skulle istället vilja rekommendera några bra/roliga/läsvärda bloggar av konstnärer som verkligen håller på med konst. På riktigt och på heltid. Pärlorna kan vara lite knepiga att hitta bland alla svin men det är lätt värt grävandet. Här är några favoriter (håll ned shift alternativt äpple när du klickar på länkarna så öppnas de i nytt fönster):

Sara-Vide Ericson - Konstnär som bor i Kina för tillfället, skriver sjukt underhållande microbloggar. Ofta med väldigt ambitiösa fotoillustrationer till.

Alexandra Hedberg - Göteborgskonstnär, bloggar på engelska om sin konst. Skriver varje söndag på sitt tema "art as business". Mycket läsvärt.

Face - Smått surrealistiska bloggar om livet som konstnär. Är det på riktigt eller driver han bara med allt? Svårt att veta men väldigt underhållande.

Mia Mäkilä - Norrköpingskonstnär som skriver en ganska utlämnande blogg om sitt liv och sin konst. Konsttips, länkar och YouTube-klipp i en salig röra.

Saker som inspirerar - Inspirerar alltid. Herr Miderberg har god smak och det är smockat med bra länkar till ännu mer bra grejer.

Kdebatt - Har flera bra bloggar. Bl.a. Per och Daniel Grunditz som båda skriver ambitiöst om konstnärsskapet.

Mitt liv på internet har blivit lite rikare bland mina nyvunna vänner och alla ovanstående länkar går även att hitta under "bloggar jag följer" längre ned på denna sida. Läs så det ryker.


torsdag 15 oktober 2009

Hjälp! Ettan eller tvåan?

Konstbar ringde i morse (well, i morse för mig - dvs. runt 12-tiden). Efterfrågan på mina grejer är så stor att de inte riktigt hinner med att rama allt. Det är ju fantastiskt kul. Tydligen väntar även många på nya motiv så vi tänkte trycka upp ännu ett verk och väljer mellan två bilder. Vilken tycker du, ettan eller tvåan?

1. "Gap"

2. "Path".


Har du inte kommenterat tidigare i min blogg är det ett bra tillfälle att göra det nu. Jag behöver din hjälp!

onsdag 14 oktober 2009

Ateljén känns avlägsen.



Inte mycket har hänt idag. Promenerat ett par timmar och varit på bvc. Både föräldrar och barn fick godkänt av barnsköterskan. Akira verkar gilla henne. Vi med.

Mamma ringde för ett par timmar sedan för morfar var vaken, vi pratade lite och även om han kanske inte hängde med i allt så var det skönt att få prata med honom. Han är rosslig och blodcirkulationen är inte riktigt som den ska så han blir lite förvirrad ibland. Men han gillade bilderna på sitt nya barnbarnsbarn och sa att han mådde ok. Det kändes bra.

Akira har börjat med en ny grej på kvällarna. Gnäller och har sig och behöver konstant uppmärksamhet annars lackar han ur totalt. Tur att det finns nappar, han fick testa en för första gången igår. Köpte hela konceptet direkt. Skönt.

Ateljén känns lite avlägsen just nu. Får se om jag hinner förbi en sväng i morgon men att få något kreativt gjort kan jag glömma på ett tag. Det får komma när det kommer.


tisdag 13 oktober 2009

Det känns så fel.



Min morfar har blivit väldigt sjuk. Läkarna ger honom en vecka att leva och sånt har jag lite svårt att hantera. Döden är något naturligt och inget jag är rädd för men när det blir så kalkylerat händer något. Jag vill inte ha sådan information, när man dör så dör man. Men nu vet jag. Något ostoppbart håller på att ske.

De flesta skulle väl kasta sig i bilen/tåget/flyget direkt för att ta avsked medan tid är, men för mig är tanken på att åka och hälsa på honom en sista gång inte lika självklar. Jag vill inte säga farväl åt någon som fortfarande lever. Veta att detta är sist gången jag ser min morfar i livet, då har jag hellre kvar min senaste bild av honom. Men det är ju jag. Är han vid medvetande och vill att jag ska komma så gör jag självklart det. Fast det skulle vara jobbigt. Hårt.

När farfar dog för några år sedan så valde jag att inte hälsa på honom på slutet. Det är inget beslut jag ångrar. Min sista bild av honom är ljus och positiv. Det är så jag minns honom. Jag hoppas att oavsett om jag åker eller ej att även min sista bild av morfar blir positiv och att han inte behöver lida eller ha det jobbigt. Just nu är mamma och stora delar av släkten där dygnet runt och det känns skönt att veta. Jag är med honom härifrån, hoppas han vet och känner det.

Kanske är jag feg och detta är bara ett sätt att fly från något jobbigt. Slippa känna alla dessa känslor. Men jag har i så många år tänkt tanken varje gång jag sagt hej då till honom att detta kanske var sista gången. Jag avskyr farväl. Jag vill inte ha ett till.

Bilden då, vad har den med allt att göra? Inte ett dugg. Och allting. Jag ville illustrera bloggen med något positivt och för mig finns det inget mer positivt än sommaren på landet. Och på sommaren åker jag wakeboard. Dessutom är mormor och morfar där varje år och så har det alltid varit. Men nu sitter jag på information att det med största sannolikhet inte kommer att bli så nästa år.

Det känns så fel.

måndag 12 oktober 2009

Ett stort jävla konstlager.



Sådär. Årets ansökan till vårsalongen 2010 är klar. Ungefär tvåtusen personer söker varje år och en bråkdel antas så konkurrensen är rätt hård. Men jag har en bra känsla och kunde inte vara mer nöjd med mina bidrag. Om ett par månader får vi se, det vore ju en grym start på året som jag tror kommer bli fantastiskt.

Jag var så sne på datorn när jag skrev mitt förra inlägg att jag helt glömde bort att berätta att min gallerist ringde tidigare idag. Han hade en köpare som var intresserad av min konst och när han säger så brukar det alltid leda till affär. Jag skulle verkligen behöva pengarna. En såld tavla håller mig flytande i ett par månader, men eftersom i princip alla mina verk fortfarande är i Helsingfors så blir det svårt denna gång. Jag borde bygga upp ett stort jävla konstlager så det alltid finns tavlor till alla som vill ha.

Hur som helst så är det så himla skönt att ha ett galleri som jobbar aktivt för mig och min konst. Jag har världens bästa gallerist.

Jävla muppdator.



Idag var första dagen i ateljén på länge. Tänkte inte måla eller något men hade lite administrativa grejer att ta tag i. Då behöver jag datorn men den har haft en sån där jävla muppdag. Jag hatar Vista. Jag hatar HP. Jag blir galen när inget händer och har mest suttit och stirrat på den där satans snurrande ringen medan datorn har raspat och låtit och laddat och jag vetefan vad.

Nu är klockan över fem och jag har inte hunnit med hälften av vad jag skulle göra för att allt tar en sån jävla tid. Frustrerande. Jag måste döda vistaskiten och installera Windows 7 men jag hinner ju aldrig.

Nästa dator blir definitivt en mac.

, , ,

söndag 11 oktober 2009

Testad.



Idag blev jag testad på allvar. Maria fick inte sova så mycket inatt så jag tänkte att jag skulle ta Akira på en riktig långpromenad medan hon dunade. Vi har ju varit ute förut några gånger bara han och jag och det har gått fint, därför var jag kanske lite övermodig idag. Min plan var att ta en tur runt Tanto (vi bor vid Mariatorget) men vi hann bara till småbåtshamnen innan han sket ned sig. Ordentligt.

Han lackar naturligtvis ur men jag behåller lugnet, drar honom lite åt sidan, hivar upp det portabla skötbordet ur väskan, byter blöja i vagnen och sätter på ett par nya byxor. Som om jag inte gjort annat i mitt liv. Han är klarvaken nu, skriker och vill ha käk. Det enda jag inte kan erbjuda. Men. Jag har ett lillfinger som brukar funka på kvällarna när han ska sova så jag satte allt mitt hopp till det. Funkade.

Hade jag haft ett grinigt, nedskitet barn, tjugo minuters promenad från dess mor för någon vecka sedan hade jag antagligen fått panik och svettig puttat ett gallskrikande barn genom hela söder. Nu kom jag istället hem med en nybytt och ganska nöjd unge som strax fick sitt eftertraktade bröst.

Jag har bara varit pappa i fjorton dagar men jag klarade testet. Stolt. Nöjd. Glad.


lördag 10 oktober 2009

Akiras första utställning.





Idag besökte Akira sin första utställning. Han är ju ändå tretton dagar nu så vi tyckte det var dags. Fotografen Naomi Harris visade resultatet av 48 månader tillsammans med amerikanska swingers runt om i U.S.A. Kul utställning med rätt vridna bilder men Akira var inte så imponerad utan somnade ganska snart. Han verkar tilltalas mer av flaggskändartavlan vi har hemma. På Galleri Kontrast på Hornsgatan kan du se alla bilder.

Nu blev han lite kvällsknorrig och Maria ska sova en stund så härmed avslutas detta blogginlägg.


fredag 9 oktober 2009

Det borde väl vara min tur nu?


Sitter och funderar lite på vad som ska hända härnäst. Förutom utställningen på Galleri Mårtenson & Persson i vår har jag ingen stor grej (rent konstnärligt) att se fram emot. Jag jobbar bäst om jag har något att sikta på. Inbjudan till Liverpool och DN-artikeln dök ju i och för sig upp från ingenstans så jag antar att andra grejer också kan göra det. Något oväntat galleri kan väl höra av sig. Eller varför inte en konsthall? Själv orkar jag inte röra ett finger just nu så jag hoppas att saker sker bakom kulisser och utanför min kontroll.

Annars vore en bra start på det nya året att få delta på Liljevalchs vårsalong. Jag skulle verkligen gilla att ha det i mitt cv och dessutom borde det vara min tur nu. Eller? Nåväl, juryn ser bra ut i år och jag kan inte göra mer än att söka. Som tur är har jag tre fantastiska verk att skicka in. "Gap", "Flash" och "Path" och jag förstår inte riktigt hur man skulle kunna tacka nej till en sådan trio. (Hoppas jag inte jinxat hela skiten nu...)

Nu måste hybrismannen ned till tvättstugan. Hej så länge.


torsdag 8 oktober 2009

Gondolen, megasushi och en soft unge.



Jag har haft en fantastisk trettiofemårsdag. På alla vis. Morgonnojsade med Akira (som varit på ett strålande humör hela dagen) och åt sedan frukost med Maria. Lunch hemma som svärmor ordnat åt oss igår. Prinsesstårta på konditori (jag är en sucker för grädde) och efter det en drink på Gondolen. Stockholm låg så vackert under oss att om vi inte bodde bara några minuters promenad därifrån så skulle man nästan inte tro det var sant. Som en lite för överdriven kuliss. Turisterna på besök en sån här dag måste baxna.

Efter drinken gick vi till Samba Sushi på Götgatan och hämtade en 35-bitarsbricka som Maria beställt. Jag blev så jävla glad. Sushi är det bästa jag vet men bitarna tar alltid slut lite för fort. Ikväll kunde vi frossa i rå fisk och vi fick i oss varenda bit (+ avsmakningsmeny) i en sittning. Storknade nästan. På bästa möjliga sätt (fler bilder finns här).


Men det bästa med dagen var nästan att veta att man kan ta med sig Akira till lite olika ställen och att han är helt cool med det. Han sov mest men de gånger han var vaken låg han bara i sin vagn och jäste. Tittade sig omkring och verkade ha det skönt. Jag har inga planer på att dra med honom ut på krogen för jämnan men jag gillar att han redan är så soft och inte alls lättstörd. Vi får ju anpassa oss en hel del efter honom och då är det väl inte mer än rätt att han anpassar sig lite till oss. Hur som helst så lovar det gott.

Nu börjar snart the graveyard shift. Hoppas han är schysst inatt.

onsdag 7 oktober 2009

Allt är honky dory.







Nä. Nu kan jag inte hålla mig längre. Det har varit lite Akiratorka i bloggen några dagar och så kan vi ju inte ha det. Så här är han. Tio dagar gammal idag och sjukt nöjd med livet.

Själv fyller jag trettiofem om några timmar och har aldrig mått bättre. Jag välkomnar denna aktningsvärda ålder och känner ingen panik eller några nojor överhuvudtaget. Allt är honky dory.

Vänta bara



Jag hade nog i ärlighetens namn förväntat mig ännu fler träffar på bloggen igår med tanke på att adressen stod i en artikel i sveriges största morgontidning. Men en fördubbling av antalet unika besökare är ju inte fel heller, hoppas ni stannar (att dagens statistik är så låg beror förstås på att klockan bara är 10 på morgonen). Nu ligger även artikeln ute på dn.se och där länkas förstås till min blogg. För all framtid.

DN har nästan en miljon läsare en vanlig vardag så hur som helst så har några hundratusen människor nu läst om min konst och sett min fejja. Det är det viktigaste och så stort att det nästan är omöjligt att föreställa sig. Sakta, sakta ska jag igla mig in i människors medvetanden och bit för bit nästla mig in där dörrar öppnas och synas lite här. Och där.

Vänta bara.

tisdag 6 oktober 2009

Kommer 2010 att bli mitt år?



Ett av mina mål är att hamna på framsidan av DN:s kulturdel, det och att vara sommarpratare i P1 innan jag fyller fyrtio. Dagens helsida i DN är ett stort steg på vägen för ju fler som känner till en desto större är chansen att saker börjar hända. Och om man kollar hur de senaste två åren varit för mig som konstnär så ser kurvan väldigt bra ut. Kommer 2010 att bli mitt år?

Jag antar att många som läser detta aldrig har sett min blogg förut och en presentation kanske vore på sin plats. Då är det bara att bläddra ned litegrand på denna sida för häromdan skrev jag en lång presentationstext för Kdebatt. Gillar du mitt pladder så blir jag glad om du bokmärker min blogg och hänger på i fortsättningen också. Många läsare sporrar till bättre inlägg. Kommentera gärna om du gillar eller ogillar något jag skriver. Då blir jag glad.

Nu börjar Akira (vars namn inte alls är taget efter Kurosawa, det hittade reporten på själv) att knorra lite. Hans mor har inte sovit många timmar inatt och själv har jag varit vaken sedan kl. 05.00. Tror det är dags för en morgonpromenad.

Och just det ja, bilden ovan går att få i läsbart skick om man klickar på den. Jag väntar fortfarande på besked om länk/PDF från DN så den får duga tills vidare.